Tove Stattin berättar om resan till Moldavien som förändrade hennes liv

I en röd liten brandbil fullpackad med kläder, sjukvårdsmaterial, rullatorer och sjukhusmadrasser kör vi ner till Moldavien för att göra skillnad. Resan tar fyra dagar och väl på plats ska toaletter med rinnande vatten byggas på två skolor och hundratals kartonger från välgörenhetsorganisationerna TEECH UK och TEECH Sverige distribueras till behövande.

I byn Sloveanca möter vi under ett hembesök en farbror med ett vänligt blygt leende som inte har tillräckligt med för dagen. Tacksamheten för maten och kläderna vi har med oss är total och innan vi åker vidare går han och hämtar sitt dragspel. Även om han inte spelat på två år sitter melodin fortfarande i fingrarna. Borgmästaren i byn sjunger med och medan han spelar växer leendet på hans läppar och mannen ser ut att bli minst 10 år yngre.

Vi träffar även en äldre dam som sitter på en säng med en färgglad filt som överkast. Hon tar sig över ena benet som är nästan 10 centimeter kortare än det andra och berättar att det gör ont idag. Men trots smärtan skiner glädjen i hennes ögon, tidigare idag har hon lyckats ta sig ut ur det lilla huset hon bor i och sett solen för första gången på 1 år och 5 månader tack vare rullatorn som hon fått dagen innan. Hennes hem är enkelt, litet och slitet, men hon insisterar ändå på att vi ska ta med oss varsin färgglad duk som hon stickat själv innan vi går. En annan dam skickar med oss päron och vindruvor från hennes trädgård efter vårt besök. Det känns märkligt att ta emot gåvor från dessa människor som inte har något, samtidigt som omtanken värmer något enormt.

Livet blir vad man gör det till

I samband med ett hembesök i byn Mîndretşii Noi möter vi en man som sitter och skalar frukt i skuggan utanför ett litet enkelt hus. Han skiner upp när vi kommer fram för att skaka hand och lämna en låda med mat och kläder. Han ursäktar sitt något veka handslag med ett försiktigt leende och pekar på stora ärr på armen och berättar att han blivit påkörd för flera år sedan. I samband med olyckan förlorade han även ena benet och är numera rullstolsburen.

Innan olyckan arbetade han som jordbrukare och spenderade hela dagarna ute på åkrarna. Mannen rycker på axlarna och menar att det som sker, det sker och att allting har en mening. Sedan olyckan kan han äntligen spendera tid tillsammans med sin fru och hjälper för första gången till med matlagningen i hemmet. Livet blir verkligen vad man gör det till och jag fascineras över mannens styrka och inställning.

Det är som att tiden stannat här. I byarna saknas både gatunamn och gatunummer och vi navigerar oss fram till de fattigaste med störst behov av vårt stöd genom att borgmästaren vet vilka familjer som bor var. De lokala vårdcentralerna vi besöker för att lämna sjukvårdsmaterial är små och enkla. Här förvaras patienternas journaler i fysiska häften och personalen visar stolt upp det enda kontoret som är försett med en dator. Något modernt affärssystem, patientregister eller lagerhanteringsystem känns väldigt långt borta...

Alla hjälps åt

På ett flyktingcenter utanför Bălţi som är Moldaviens andra största stad träffar vi barn och vuxna som flytt kriget i Ukraina. Här bor familjer i trånga slitna rum längs med långa korridorer. De berättar att kylskåpet som de delar på gått sönder och vi lovar att hjälpa till att ordna ett nytt. Tillsammans med flyktingarna hjälps vi åt att lasta ut vatten, mat, kläder och cyklar som vi tagit med. Alla hjälps åt.

Några av barnen får hjälp att lära sig cykla och skratt och leenden sprider snabbt sig bland människorna. Vi blir kompis med en liten flicka efter att ha bjudit på lite godis. Hon pratar på för fullt på ukrainska medan vi svarar på svenska. Trots att vi inte förstår ett ord skattar vi och har roligt tillsammans. Gemenskapen är stor bland människorna och det känns som om alla är en enda stor familj där alla hjälps åt och tar hand om varandra.

Bygger badrum på två skolor

Under våra nio dagar på plats i Moldavien bygger vi dessutom badrum på två skolor. De nya badrummen är försedda med vattentoaletter och handfaten är kopplade till en varmvattenberedare för att ge varmt vatten i kranarna. Badrummen vi bygger ersätter de befintliga skjulen som står ute på skolgården.

Skjulen består av tre bås vardera för pojkar och flickor där varje bås är försedda med ett hål i golvet. Tanken är att man ”gör sitt” på huk över hålet och ni kan gissa vad det luktade en solig dag med en temperatur på 37°C. Efter att ha bott på skolorna i över en vecka känns det väldigt skönt att veta att riktiga toaletter väntar på barnen efter sommarlovet.

I ett land där näst intill hela den arbetsföra befolkningen flyttar utomlands för att arbeta tar utvecklingen lång tid och trots att det hänt massor i landet de senaste åren är behovet av hjälp och stöd från andra håll fortfarande stort. Ingen kan förändra allt, men vi alla kan göra något.

Jag vill därför avsluta med att tacka alla som gjort resan möjlig. Stort tack till alla kollegor som bidragit med kläder och swish och stort tack till Exsitec för finansiering.

Tillsammans har vi gjort skillnad!

Om Tove

Roll på Exsitec: Visma Businesskonsult och projektledare

Började på Exsitec: hösten 2021 som trainee

Kontor: Linköping

Medresenärer: Lillasyster Alice och mamma Susanne. Alice har tidigare genomfört en TEECH resa (2019) och Susanne har hunnit med att genomföra 6 TEECH resor sedan 2016.